Från jongleringsröra till något vackert och rofyllt. Johan Welltons Glitch är en rik och berörande föreställning.
”Glitch” med Johan Wellton
Gävle teater, fredag 26 sep 2014
Regi: Stephen Rappaport
Ljud och musik: Per Samuelsson
Ljus: Patrik Bogårdh
Ta bussen tillbaka till Skutskär! Gå hem allihop! Jag kanske går ut från scenen och försvinner i tusen år. Jag kanske har varit här i en evighet, sen dinosauriernas tid.
Det inleds med ett kaos. Johan Wellton står på scenen och pratar om allt möjligt, samtidigt som han med fantastisk precision studsar, trixar, kastar, bollar i alla riktningar. Publiken jublar. Men bakom jongleringen och shownumren byggs det upp en oro. Han pratar maniskt om en kvinna som inte kommer. Om att allt måste vara perfekt. Om att han ville begå självmord igår. Han frågar vad man ska göra med livet. Trivseln övergår i trivselångest, och publikens skratt blir allt osäkrare.
Och så faller allt. Bollarna börjar kastas mot honom, scenen går sönder, elektroniken sprakar, strålkastarna rasar från taket.
Egentligen är ämnet för föreställningen inte särskilt speciellt. Frågor om karriär, mening och vem som är lyckad återfinns ofta inom nutida dramatik på teater, film och tv. Men Johan Wellton lyckas genom en storartad gestaltning att verkligen fånga känslan i vår förvirrade individualistiska samtid. Stephen Rappaports regi är rytmisk och rolig, och föreställningens omfattande elektronik och teknik tillåts aldrig ställa sig i vägen för det mänskliga.
Johan Wellton berättar om en väg bort. Han ger en bild av ett liv som är större och djupare. Glödlamporna sveper över scenen. De rör sig som glödflagor eller eldflugor mot den mörka fonden. Den elektroniska musiken är dov men varm. Ibland hörs bara tystnaden. Det är mycket starkt och vackert.
Max Hebert
